Igår drog stora dottern iväg på konfirmationsresa och ska vara borta en vecka. Dom andra två barnen är hos sin pappa. Så jag är själv hemma och hatar det!
Vill ju träffa någon som tycker om mig som jag är.... En ensamstående mamma med tre barn, ett jobb som gör att jag ibland måste jobba över, bor i en liten lägenhet utanför stan men ändå vill göra massor som inte finns tid eller möjlighet att göra.
Visst har jag vänner men de flesta av dom är själva med sina barn eller i relationer vilket gör att en kväll ute och umgås inte är speciellt prioritrat. Så många kvällar tillbringas ensam hemma och här lär jag inte träffa någon! Mina manliga kollegor på jobbet, vilket är 90% av kollegorna, vill inte heller umgås, fattar inte varför, är kanske som en tidigare kollega till mig sa: Du måste vara livsfarlig....
Så som tjej i en mansdominerad branch är det inte heller lätt att hitta någon. Funderar ibland på vad det är för "fel" på mig men kan inte sätta fingret på vad det kan vara.
Jaja, det ger sig så småningom men lite tråkigt är det ändå.
