Idag har det gått att läsa i sociala medier och i tidningar om en tjej som gav en av sina mobbare svar på tal.
Det får mig att fundera på alla mina år i grundskolan. Alla år av sparkar, glåpord, ensamhet, självmordstankar o taskiga kommentarer. Nio år av ett nästa konstant rent helvete. Idag har jag lagt det bakom mig men när jag ser någon bli mobbad eller hör talas om detta kommer känslorna tillbaka.
Det värsta som jag upplevde var den gången i femte klass när en lärare kläcker ur sig: Jag förstår inte hur du kan vara med o mobba, du som vet hur det är att bli mobbad... Till saken hör att jag inte hade valt sida utan höll mig utanför tjafset. Men just känslan av att dom visste utan att göra något åt saken. Alla struntade i det när det handlade om mig men om några andra i klassen började bråka togs det tag i direkt.
En annan gång jag minns tydligt är när klasskompisen i raden bakom mig satt och ritade på mig och mina kläder, sa till personen flera gånger att sluta. Efter en stund blev jag så arg att jag ställde mig upp, vände mig om och gav personen en örfil... Gissa vem som fick skit för den händelsen! Inte den som ritade iaf.
Vad jag minns har ingen av mina plågoandar bett om ursäkt, har inte förväntat mig någon heller.
Idag väljer jag att inte umgås med mina plågoandar. Ganska naturligt då jag efter gymnasiet valde att flytta många mil bort och skapa mig ett liv med sambo och barn. Finns inga planer på att flytta tillbaka heller, jag trivs med livet här, har ett bra jobb och några mycket goda vänner.
Visst har det präglat mig, släpper inte vem som inpå livet. Tar lång tid innan jag litar tillräckligt på människor runtomkring mig. Men på det stora hela mår jag bra idag.
Finns ett antal människor som alltid stod bredvid mig under den här tiden och till er vill jag säga: tack för att ni fanns där då! Tyvärr har vi av olika anledningar tappat kontakten under åren som gott men ni kommer alltid finnas i mina tankar som goda vänner!
Visst, jag har säkert gjort taskiga saker jag med under min uppväxt men inte vad jag minns satt det i system.
Skriver inte detta för att få sympatier utan mer för att belysa problematiken runt mobbning och att det tyvärr ofta är den mobbade som själv måste säga ifrån för att det eventuellt ska hända något! Styrka till alla som någon gång blivit mobbade! Det är inte er det är "fel" på utan mobbarna! Tänk på det!
