Jag vågade!

Blev straxt innan jul tillfrågad om jag ville gå på blinddate. Funderade bara två minuter innan jag sa ja och i helgen var det dags.

Vi båda hade bara fått veta tid, namn på den andra och plats där vi skulle mötas, inget mer. Så vad som var planerat hade vi ingen susning om. Tjejen som ordnat daten hade bokat bord och vi hade fått välja mat före så den var beställd. Efter så blev det bowling, som jag vann tre av fyra rundor. Hon hade även bokat shuffleboard, något som ingen av oss testat tidigare, även detta vann jag men med mycket mindre marginal än på bowlingen. ;-)

Efter detta hade vi hunnit prata massor om allt möjligt men vi gick ändå vidare och satt på en pub o pratade ytterligare någon timme. Om det leder till något mer det vet jag inte idag. Vi hade några trevliga timmar tillsammans men för mig kanske det inte är det jag vill ha.

Viktigast för mig var ändå det att jag vågade göra något som tidigare gjort mig osäker o obekväm. Har alltid försökt dämpa mig när jag träffar nya människor, finns kanske en anledning till det, pratar nästan inte alls kanske är ett bättre sätt att säga det på. ;-)

Så nu ska jag våga både öppna munnen o prata med folk jag inte känner och se till att träffa nya människor. Vad tror ni om det??? :-D

Så går in i en ny vecka med en ny erfarenhet i ryggsäcken!

Jobba lugnt och ta hand om er där ute! :-)

Gamla minnen!

Idag har det gått att läsa i sociala medier och i tidningar om en tjej som gav en av sina mobbare svar på tal.

Det får mig att fundera på alla mina år i grundskolan. Alla år av sparkar, glåpord, ensamhet, självmordstankar o taskiga kommentarer. Nio år av ett nästa konstant rent helvete. Idag har jag lagt det bakom mig men när jag ser någon bli mobbad eller hör talas om detta kommer känslorna tillbaka.

Det värsta som jag upplevde var den gången i femte klass när en lärare kläcker ur sig: Jag förstår inte hur du kan vara med o mobba, du som vet hur det är att bli mobbad... Till saken hör att jag inte hade valt sida utan höll mig utanför tjafset. Men just känslan av att dom visste utan att göra något åt saken. Alla struntade i det när det handlade om mig men om några andra i klassen började bråka togs det tag i direkt.

En annan gång jag minns tydligt är när klasskompisen i raden bakom mig satt och ritade på mig och mina kläder, sa till personen flera gånger att sluta. Efter en stund blev jag så arg att jag ställde mig upp, vände mig om och gav personen en örfil... Gissa vem som fick skit för den händelsen! Inte den som ritade iaf.

Vad jag minns har ingen av mina plågoandar bett om ursäkt, har inte förväntat mig någon heller.

Idag väljer jag att inte umgås med mina plågoandar. Ganska naturligt då jag efter gymnasiet valde att flytta många mil bort och skapa mig ett liv med sambo och barn. Finns inga planer på att flytta tillbaka heller, jag trivs med livet här, har ett bra jobb och några mycket goda vänner.

Visst har det präglat mig, släpper inte vem som inpå livet. Tar lång tid innan jag litar tillräckligt på människor runtomkring mig. Men på det stora hela mår jag bra idag.

Finns ett antal människor som alltid stod bredvid mig under den här tiden och till er vill jag säga: tack för att ni fanns där då! Tyvärr har vi av olika anledningar tappat kontakten under åren som gott men ni kommer alltid finnas i mina tankar som goda vänner!

Visst, jag har säkert gjort taskiga saker jag med under min uppväxt men inte vad jag minns satt det i system.

Skriver inte detta för att få sympatier utan mer för att belysa problematiken runt mobbning och att det tyvärr ofta är den mobbade som själv måste säga ifrån för att det eventuellt ska hända något! Styrka till alla som någon gång blivit mobbade! Det är inte er det är "fel" på utan mobbarna! Tänk på det!

Nu måste det snart vända???

Efter att det under en period hänt mycket skit runt mig så borde det snart vara slut på det...

Idag på väg hem från jobbet studsar det upp en råbock någon meter framför bilen. Smällen gick inte undvika och mycket plast, lampglas mm yrde om min stackars bil. Själv blev jag mest chockad och stirrig, var helt uppe i det blå flera timmar efteråt.

Men trotts all skit dyker det upp små ljusglimtar, killen som kom i bilen från andra hållet var polis, på väg till jobbet. Tack för den då han fixade allt praktiskt med anmälan, jägare och utmärkning av platsen samt fixade till bilen så jag kunde ta mig hem iaf. :-)

Ska bli intressant se hur länge jag blir av med bilen, mycket plast som måste bytas, lampor som är helt kraschade och jag misstänker att huven också fick sig en smäll...

Men viktigast är ändå att jag klarade mig, bilen är ju "bara" materiella ting som går att ersätta. :-)

Imorgon är en ny dag och jag ska hämta min jobbdator på bygget där den blev kvar förra veckan. :-) Tack o lov behöver jag inte köra min bil den här gången. ;-)

Vilken dag...

Vissa dagar borde jag inte ens lämna sängen. Idag har varit en sådan dag.

Dagen började utan missöden men efter frukost gick det bara utför. Var på ett möte 11 mil bort, som jag lika gärna hade kunnat skippa. Väl tillbaka på kontoret upptäckte jag att min dator blev kvar på bygget. Stor SUCK! Som tur är har vi datorer det går att låna så har en sådan till onsdag då nästa tripp till dagens bygge är inplanerat. Men lite surt är det då jag hade endel filer i den som jag behöver.

Sedan fortsatte jag ut till en annan arbetsplats jag brukar vara på. Dit gick det utan bekymmer, när jag skulle lämna glömde jag bort att "checka ut" parkeringen så bara vända och åka tillbaka.

Väl på väg hem insåg jag att det kan vara bristen på riktig lunch i tre veckor som var problemet så bara fixa lite mat. La mig även att vila lite med lillkillen som hälsade på.

Tillbaka i stan för årets sista torsdagkväll på torget, betalar parkeringen,  flyttar bilen lite då jag inte stod helt ok i rutan, går ur, låser bilen och börjar gå.... Inser då att jag har parkeringsbiljetten i handen fortfarande...

Blir spännande se hur den här dagen slutar. ;-)

Hej vad det går!

Det har redan passerat två veckor av min semester.

Efter en vecka med underbart väder var det idag dags för dotterns konfirmation och vad händer då! Jo, regnet har mer eller mindre öst ner... Så grillat under parasoll och paraplyer, men det blev bra ändå... :-)

Nästa vecka ska jag bara slappa och göra saker jag tycker är kul. :) Får se lite hur allt fortlöper för sedan är det dags gå tillbaka till jobbet. Vet redan att det är mycket som måste tas tag i direkt när jag kommer tillbaka. Så blir full fart direkt.

Har även annat i mitt privatliv som måste fixas och tas tag i. Ska bli skönt vara barnledig några veckor. Tur jag har förstående vänner som orkar med mig...

Kram!

Semester

Tänk vad det är skönt med lite semester. Den här veckan har jag haft lite ledigt med mina små hjärtan. Vi har ägnat oss åt saker som dom velat göra.

Om bara några dagar kommer stora hjärtat hem igen och nästa vecka är det full fart med en konfirmation som avslutning.

Tiden går så fort och snart är det dags för jobb och vardag igen. Vill ha lite egen tid och vet att det kommer så småningom.

Vänner...

Tur man har vänner! Vissa kommer och stannar länge, andra passerar förbi ganska snabbt men ger ändå många gånger avtryck som finns kvar länge.

Sedan finns det dom som kommer in och i början får dig att må toppen. Efter ett tag börjar varningstecken komma och tillslut går det inte längre, du mår skit, undrar vad du gör för fel och varför vederbörande inte vill umgås längre.

Har haft många sådana "vänner" i mitt liv. Den senast får mig fortfarande flera månader senare att ifrågasätta mig själv. Visst, vet att det inte var jag som gjorde fel, utan sa stopp istället, men ändå finns tvivlen där ibland.

Försöker fokusera på det som är bra i mitt liv och är så glad över alla vänner som finns för mig!